Min vän Knut och Facebook

Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat har för länge sedan ersatt adressböcker och fotoalbum. I en värld av blixtsnabba kontaktvägar och direktpublicering har vi inte längre någon användning för de gamla analoga verktygen som påminde oss om vänner och bekanta.

 

Den största sociala plattformen, framförallt för 60- och 70-talister är Facebook, de allra flesta har ett konto, och även om många har dragit ner på sin aktivitet de senaste åren är det fortfarande ett skrämmande stort antal människor som för en daglig kamp om vem som har den blankast polerade ytan, de mest kärleksfulla relationerna och den snyggast staplade högen med självklarheter, bevingade ord och förnuftiga citat.

Jag har hoppat av, kommit tillbaka, varit på väg att hoppa av igen och slutligen resignerat och stannat kvar med insikten om att Facebook är ett sätt att behålla kontakten med vänner man sällan eller aldrig träffar. Man känner sig tvungen att ha Facebook i ett tidevarv då det anses ofint att ringa upp en vän utan att först ha skickat ett meddelande i Messenger.

Minnet av de vänner som har valt att stå utanför och vågat vägra Facebook har bleknat och försvunnit. De är borta ur mitt medvetande och finns någon annanstans, i en värld av digitalt utanförskap som jag ibland längtar till.

Jag har för länge sedan slutat följa med i mitt flöde, jag har stängt av notifikationerna som påminner om födelsedagar och andra milstolpar i mina vänners liv men jag kollar ändå varje dag.

När jag i oktober 2018 scrollade igenom posterna i gruppen ”Sjöfolkets bilder och minnen” hajade jag till på ett bekant ansikte.
Det var en bild på Knut, en god vän och skeppskamrat som jag inte träffat sedan tidigt nittiotal.

 

 

Texten till bilden löd:

Sjömän!

Det här är ett foto på min far. Han hette knut Johansson och jobbade på sjön på 1980-90 talet. Han gick bort alldeles för tidigt och jag han aldrig prata med honom om havet. Jag är själv till sjöss idag och undrar om det är någon i denna grupp som har seglat med honom.
Trevlig kväll //C

Den dåliga hållningen, ringen i örat och det ständigt närvarande paketet med röda Prince, visst var det Knut.

Vi jobbade i samma fartyg under ett par år och jag har nog undrat var han tog vägen, men likt andra vänner som valt bort sociala medier hade minnet av Knut glidit bort ur mitt medvetande och bäddats in djupt ner i någon avlägsen del av hjärnan.

Minnesbilder av Knut och åren ombord på Tor Gothia blixtrade förbi på näthinnan, samtidigt som jag insåg att han var död. Insikten tornade upp sig till en våg av sorg jag inte kunde värja mig ifrån. 

Samma kväll kontaktade jag signaturen //C och berättade att jag hade känt hans far. Vi började skriva till varandra och dela med oss av våra minnen av vännen och pappan Knut Johansson.

Signaturen //C hade jag hört om många gånger men aldrig träffat.
Knut berättade ofta om sin då nyfödde son Charlie, om glädjen och om prövningarna som följde med rollen som nybliven pappa. 

När jag började leta efter bilder på Knut bland mina gamla album kom mängder av minnen tillbaka från mörkret, och när jag började scanna mina negativ från åren ombord på Tor Gothia så blev jag sittande framför datorn i timmar. 

Han var sällan allvarlig framför kameran, men ibland fastnade lite av hans mera eftertänksamma sida. Bilderna påminner mig om våra samtal på bryggan under stjärnklara kvällar, och utflykterna i Rotterdam med min gamla Honda Civic. De påminner om känslan av att vara ung och att befinna sig i början av ett långt äventyr.

Knut Johansson

Knut var en person som alla gillade, han tog saker och ting med ro och blev sällan upprörd eller irriterad. Han hade en stor portion humor och ett väldigt litet ego, han var omtyckt av alla.

Jag är glad över att ha fått lära känna Knuts son Charlie som gått i sin pappas fotspår och jobbar som matros på Lion Prince, samma fartyg som blev Knuts sista.

Jag är även motvilligt tacksam för Facebook och gruppen för sjömän som minns. Min vän har varit borta länge, hans äventyr hann knappt börja innan det tog slut. Knut dog av cancer 2000, endast 34 år gammal och jag fick reda på det 18 år senare.

Saknade är stor trots att vi inte hade setts på så länge, vissa människor har något speciellt med sig i livet och världen blir lite fattigare när de är borta.
Knut var en av dem,