Det var softare på 80-talet

Nostalgitrippen fortsätter

Bland gamla negativ och kontaktkopior i en flyttkartong hittar jag en mapp med bröllopsbilder. En av bilderna var den här nedan, som för mig är förenad med skräckblandad förtjusning, trots att det är en ganska normal porträttbild från sin tid.

Brudparet på bilden var de första jag fotograferade på egen hand i studio, kommer inte ihåg vilket år men förmodligen någon gång i slutet av åttio- eller början av nittiotalet.

När brudparet klev in på Lasses Foto i Lysekil, där jag jobbade som butiksbiträde och fotoassistent visade jag in dem i ateljén och informerade dem om att fotografen snart skulle vara på plats. När det hade gått 20 minuter insåg jag att jag skulle bli tvungen att fotografera själv om det skulle bli några bilder.

Lasse hade fastnat i trafik på väg till jobbet.

Jag var alldeles för oerfaren för att ansvara för ett brudpar, och det var med stor nervositet som jag fotograferade det här unga paret. Bilderna blev trots allt korrekt exponerade och de var nöjda, kanske var det min nervositet som gjorde dem lite mindre nervösa själva.

Inte tillräckligt soft

Jag hade dock begått ett misstag, det var på tok för skarpt, jag hade glömt att sätta i softfiltret i kompendiet. Jag kom ihåg att vinjettera men softfiltret användes aldrig.

Ett förlorat decennium

Softfiltrens existensberättigande avtog ju längre in på nittiotalet vi kom men under en ganska lång period på åttiotalet ansåg en enig kår av porträttfotografer att softfilter var nödvändigt för ett bra porträtt. Man tittade nästan bort från en bild som var för skarp, den var helt enkelt alldeles för avslöjande och inte tillräckligt diffus, drömsk och romantisk. Dessutom skulle alla bilder vinjetteras med hjälp av taggiga plastskivor med tejp som gav bilden en disig vit ton i underkanten. 

Man köpte skamligt dyra mellanformatskameror, med ännu dyrare (och knivskarpa) porträttobjektiv, så satte man på softfilter och vinjetterade, det var ett effektivt sätt att ta bort skärpa, bett och stuns i bilderna.

Man kan plocka fram ett negativ från 40-, 50, 60 eller 70-talet och scanna eller kopiera det till en bild som är knivskarp, men 80-talet är på många sätt ett förlorat decennium när det gäller skarpa porträttbilder.