Älgjakten i Värmland i text och bild

Kvillefoto ligger i Kvillebäcken i Göteborg, vid en av de mest trafikerade gatorna på Hisingen.
Bilar, bussar, cyklister, folk på segway, longboard, el-sparkcykel eller till fots passerar förbi i en aldrig sinande ström.
Det kanske är därför tystnaden blir extra påtaglig när jag kommer ut i skogen, bort från det konstanta bruset.

Det har blivit dags för den årliga älgjakten i Remjäng, Värmland.
Där, vid slutet av en grusväg, har vi skaffat oss en bit svensk historia i form av en timmerstuga från 1850.
Det är där lugnet infinner sig, ofta redan när man stänger av motorn och kliver ur bilen.
Det upphör aldrig att förvåna mig hur tyst det faktiskt är, en vindstilla dag är hjärtslag, tinnitus och kanske en ensam korp i fjärran det enda som hörs.

 

Solsken vid Kölaälven i Remjäng Värmland
Camilla njuter av landskapet och tystnaden vid Kölaälven i Remjäng.

 

Det är dags för lite rekreation

Frugan och jag har tagit med oss hunden men lämnat kvar ungarna i stan, utan protester från deras sida. Vi har förutom älgjakten sett fram emot ett par dagars lugn och ro, laga lite god mat på vedspisen och kanske till och med få tid att skriva lite. Älgjakten är inte min favoritjakt, den sociala samvaron däremot är trevlig, och viktig för mig som är ny i jaktlaget.

Om jag får välja jaktform så blir det bockjakten i augusti. En del fnyser lite åt det men det förstår jag inte. Att på avstånd välja ut viltet och ta sig in till ett bra avstånd, utan att bli upptäckt är både spännande och ofta fysiskt krävande.

Visst kan det bli spännande på pass; att att höra hundskall och brak i skogen höjer pulsen på den mest erfarne jägare. Men jag tycker det går för långt mellan tillfällena då man får uppleva det.
Jag hade hellre sprungit med hund men det känns avlägset, tiden att träna, både sig själv och hund finns inte. Det får bli som pensionär, 70 är det nya 30, det är allmänt känt.

 

 Flerspråkig samvaro

För många är älgjakt den mest efterlängtade högtiden på året, vänner återförenas och samarbetar kring jakten under trevliga former i en vecka.
En del har rest långt för att samlas denna tidiga morgon. Jag urskiljer flera olika dialekter i de små grupperna av jägare som småpratar i mörkret innan samlingen.

Jag har lite svårt att förstå värmländskan när det går fort men gästfriheten och glädjen går inte att ta miste på trots språkbarriären. Vi har flera danskar i jaktlaget, och det förvånar mig lite att de är lättare att förstå än vissa av värmlänningarna.

Förklaringen är givetvis att danskarna anstränger sig för att göra sig förstådda, men det gör inte värmlänningarna, och när de pratar på samma sätt med mig som är från västkusten som de gör sinsemellan så begriper jag ungefär vartannat ord.

Det är som för en skåning att komma till Donsö i Göteborgs skärgård och tala med en infödd fiskare, lycka till med det. Eller bara åk till Dalarna, där finns ju ett helt eget språk.

Samling!

Ordet genljuder mellan de små grupperna utanför slaktboden, alla börjar dra sig mot den upplysta slaktboden. Det tar en stund att vänja sig vid det starka ljuset i lokalen efter att ha varit i mörkret utanför ett tag.

Vi är ett fyrtiotal jägare från de skandinaviska länderna som nu samlas i slaktboden för genomgång av årets jakt.

Bröderna Stefan och Anders Halvardsson är tongivande i jaktlaget i egenskap av jaktledare och vice jaktledare, Stefan tar till orda och välkomnar alla till älgjakten och lämnar efter en stund över ordet till Anders som går igenom vad som gäller i år.

En ny jägare välkomnas till laget med ett unisont ”JA” på frågan om han ska godkännas.
Ett lite mindre entusiastiskt, men ändå enhälligt svar får jag på frågan om det är okej att jag fotograferar.

 

Jaktledaren välkomnar till den årliga älgjakten i Remjäng
Måndag morgon, vice jaktledare, Anders Halvardsson informerar om deltagarnas rättigheter och skyldigheter under jakten. Stämningen är hög trots tidig morgon men ett underliggande allvar finns alltid med, sista ordet är som vanligt: ”Man behöver aldrig ångra ett skott man inte släpper”

 

Nu drar det igång

Jaktledaren delar in oss i grupper och passen fördelas, de som varit med länge och känner till alla pass får ansvara för att sätta ut oss passkyttar och informera oss om vad som gäller. Väl utplacerade börjar en lång väntan, hundar släpps och skallen hörs ibland i fjärran. För min del blir starten på älgjakten odramatisk, efter ett par timmars väntan hörs ett skott och en timme senare kallas vi tillbaka till slaktboden över radion, lagom till det börjar kännas tomt i magen.

Runt 12-tiden är de flesta tillbaka vid samlingsplatsen, ett naturligt rullande schema uppstår rund elden, de som kommer tidigt får fart på elden, äter själva och lämnar sedan platsen åt de som varit längre bort i markerna.

Vi jagar på 2500 hektar, men en sträcka som fågelvägen är 6-7 kilometer kan vara upp till 4 mil på grus- och timmervägar så folk droppar in med jämna mellanrum och roterar runt elden med sin korv, pyttipanna, fläskplättar, smörgåsar eller omelett.

 

Jägare grillar korv under älgjakten
Vid grillplatsen värmer brasan, korv grillas i mängder och vi pratar om våra observationer under första såten.

 

Tacksamma motiv för en porträttfotograf

Det är vid återsamlingarna jag får jobba, det finns gott om starka karaktärer och bra situationer att dokumentera.
I de små grupperna av samtalande jägare dyker motiven upp, ett efter ett.
Det gäller att vara påpasslig med kameran.

 

Ung jägare omgiven av äldre på älgjakten i Värmland
Älgjakten spänner över flera generationer, de yngsta är angelägna att lära sig och de äldre delar gärna med sig av sin kunskap. Här finns ingen åldersdiskriminering, åt något håll.

 

 

Jägare med med fårat ansikte och pipa på älgjakten i Värmland
Det är gott om intressanta ansikten bland jägarna i laget, det här blev en av mina favoritbilder i år.

 

 

Porträtt på dansk jägare på älgjakten i Värmland
Kim, en av de danska jägarna vid en återsamling vid slaktboden.

 

 

Porträtt på jägare vid grillplats under älgjakten
Vid grillplatsen blir det fina kontraster och morgonljuset levererar.

 

 

Första dagen på älgjakten är slut

Efter tre relativt händelselösa släpp blev resultatet endast en kalv.
Det blir Sander, en av ungdomarna som åker ut i skogen och hämtar älgen med fyrhjuling.

 

Ung jägare på älgjakten i värmland med fyrhjuling
” Far ut å hämt älgn Sander” Någon timma senare är han tillbaka pojken, som trots sin ringa ålder hanterar både fyrhjulingen och älgkalven utan problem.

 

 

Jakten för oss samman

Vi kommer från olika länder och bakgrund.
Åldersmässigt spänner vi över flera generationer, vissa av oss är nybörjare medan andra har jagat ett helt liv.
Alla är vi jägare och vi enas kring älgjakten på samma sätt som människor har gjort i tusentals år. Jakten förbrödrar och förenar oss.
Stadsmänniska som jag är förundras jag över en pojk som Sander. Han hanterar det mesta man behöver kunna som jägare trots sina unga år.

I våra städer finns det gott om ungdomar som likt Sander är motiverade och drivna.
Blivande ledare som i motsats, är starka i sin övertygelse om att jakt är fel och moraliskt och etiskt förkastligt.
Ungdomar som strider för att viltet ska fredas.
Det är svårt att förstå för oss som anser att jakt är naturligt och hållbart.

 

Slutsatsen blir att om vi någonsin ska komma tillrätta med motsättningarna om jakten så måste vi börja utbilda i tidig ålder.
Alla behöver någon form av social tillhörighet, på landsbygden är det naturligt att dras till jakt, fiske och en jordnära livsstil.
I städerna kan man lätt dras med i en kamp mot det man inte förstår och anser är fel.

Är det kanske dags att skolverket introducerar ett nytt ämne på lågstadiet, för att minska klyftorna mellan landsbygd och stad?

 

 

Enkla omständigheter är inte det sämsta

Jag kliver in i stugan som är varm och inbjudande för en frusen fotograf.
Jag slår mig ner på en pinnstol i köket framför vedspisen och känner hur tår och fingrar sakta börjar tina upp.
Vedspisen är det centrala i vårt enkla kök, där lagas all mat när vi är här.
Det finns en gammal elspis från sent femtiotal men den används sällan.

Vi lagar mat, småpratar om dagen och njuter av att vara här.

Matlagning på vedspis under älgjakten i Remjäng
Stekt korv och potatis med ägg tillagas i gjutjärnspannor på vedspisen.

 

Dag två

Nästa morgon upprepas proceduren, och vi delas på nytt in i grupper.
Jag lottas till ett pass långt västerut och högt upp, precis vid norska gränsen.
Det är ett bra pass, jag har 180 graders-, och fri sikt över en liten myr nedanför.

Det finns gott om skrevor i berget där jag kan placera mig med bra uppsikt.
Jag tar fram sittunderlaget och gör det bekvämt för mig.

Hundförarna släpper sin hundar och det dröjer inte mer än tjugo minuter för än jag hör skall som närmar sig.
Vinden börjar röra sig lite och det går ett par minuter utan att något hörs.
Över radion meddelas att ko med kalv är på väg åt vårt håll och när jag hör skallen igen är de närmare.
Nu börjar det bli spännande.
En gren knäcks på andra sidan den lilla myren nedanför mig och pulsen ökar.

Jag håller andan i väntan på vad som ska komma fram, men det förblir tyst.
Långsamt minskar pulsen och jag sätter mig ner i min klippskreva igen.
Det dröjer dock inte länge för än det smäller, långt bort låter det som.

Ekot från knallen hänger kvar i luften här uppe i bergen.
Vi kallas snart till en annan samlingsplats en halvtimmas biltur från passet.

 

 

Älgdragning i svår terräng

Väl framme vid eldplatsen diskuteras hur älgen ska hämtas, den ligger långt från närmaste timmerväg och det måste röjas så att fyrhjulingen kommer fram.

 

 

Älgjakten i värmland, porträtt av skytten Arne
Lycklig skytt den här gången var Arne Andersson och som tur var föll tjuren mitt i en liten glänta där det gick att hitta en fin strimma ljus som gav stuns åt bilden. Det som var mindre lyckligt vara att älgen låg ganska otillgängligt, det skulle krävas en rejäl laginsats för att få hem den.

 

Många ställer upp

Vice jaktledaren, Anders Halvardsson ber om frivilliga att hjälpa till med att bärga älgen.
De med sämre kondition eller hög ålder ursäktas och stannar kvar på grillplatsen.
Fyrhjulingen klättrar utan större problem upp för branterna.
Motorsågen behöver användas ibland men för de mesta finns en väg förbi förtätningar och stenblock.
Myren är delvis frusen, man trampar igenom ibland, men inte så djupt.
Anders drar upp farten på fyrhjulingen och tar sig över utan att sjunka ner.
Jag undrar hur det ska gå på tillbakavägen, med älgen på släp.

 

jägare på fyrhjuling under älgjakten
Anders Halvardsson tar sig skickligt fram i skogen med fyrhjulingen.

 

 

springande jägare på älgjakten
Med bra fart och lite hjälp glider ekipaget över myren utan att fastna.

 

 

lagarbete kring älgjakten
Många ställer upp och hjälper till med att röja väg och dra uppför branterna med älgen på släp

 

Älgjakt i Värmland och älgdragning med fyrhjuling
Sista biten är nerför, älgen är framme vid vägen på lite drygt en timme.

Snabb insats i skogen

Bärningen tog inte långt mer än en en timme.
Det var en laginsats som hade kunnat klaras av med hälften så många, men folk vill ju vara med där det händer.

Jakten är över för min del

Väl tillbaka vid slaktboden, konsumeras de sista korvarna. Jag tar ett par porträtt i eftermiddagsljuset och passar på att säga hejdå till lagkamraterna.
Älgjakten fortsätter, men för min del är den slut. Jag har lovat att ägna två dagar åt jakten och resten av tiden med frugan.

Den planen sprack för när jag kom tillbaka till stugan på eftermiddagen passade Yoshi, vår nioårige Gårdshund på att sticka.

Yoshi har lyckats smita några gånger och vi har vid ett par tillfällen fått hämta honom efter mörkrets inbrott långt från stugan.
Han går till första bästa hus och krafsar på dörren när han blir trött och hungrig.

Det blev ingen rast och vila

Vi fick ägna resten av tiden i Remjäng med att leta efter hunden utan resultat.
Hjälpsamma grannar och hela jaktlaget hjälpte till att leta efter hunden men han fanns inte att hitta.
När vi modfällda åkte hem på lördagen hade han varit borta i fyra dygn. Det var inte för än på söndag morgon vi fick det efterlängtade samtalet.

Hunden hade återfunnits vid Remjängssätern, cirka en mil fågelvägen från stugan.

Yoshi är hemma igen, betydligt magrare, lite reserverad men i övrigt i god kondition.
Vi får aldrig reda på vad han varit med om men att han är tillbaka är vad som räknas.

Slutet gott, allting gott.
Nästa år ska jag vara med på älgjakten hela veckan.

 

Vår Yoshi, fotograferad av Eric på Kvillefoto

 

 

Fotograf på älgjakt
Artikelförfattaren till vänster och jaktledaren, Stefan Halvardsson till höger i bild, foto av Jan Andersen från Danmark.