Ljusglimtar i kaoset

Det är byggarbetsplats utanför dörren, det går knappt att komma in i lokalen och bullret är öronbedövande. De fåtal kunder som trotsar grusgropen och kommer in för ett körkortsfoto går nästan inte att prata med på grund av bullret.
På frågan om hur länge det här ska pågå svarar en ung glad arbetsledare
– Jaaaa, det är väl klart om en sådär 6 veckor.

Jag inser att det inte är hans fel

Så jag sväljer irritationen och försöker vara trevlig tillbaka, men kommer ändå på mig själv med att vara lite mer sarkastisk än vad situationen kräver.

Det är i detta ögonblick jag ser en äldre kille som står och hänger på sin spade och tittar åt mitt håll.
Han har ett yvigt grått skägg, pigg blick och ett smittsamt leende. Ett ansikte med karaktär.

Jag frågar honom när han har kafferast och han svarar på bred skånska

–Vaeddådå?
Jo, jag skulle vilja ta en bild på dig
– Vaffödå?
Du har ett intressant utseende.
– Åkkay

Han kommer in efter en stund och jag tar några bilder.
Ett par av bilderna är bra och jag sätter upp en av dem i skyltfönstret nästa dag.
Han är nöjd och vill ha en inramad att ge sin fru.
Jag är lite gladare trots allt, för jag fick en bra bild och ett trevligt samtal och jag inser att man själv väljer hur man ska reagera på motgångarna i vardagen och att det i de allra flesta fall är bättre att ta saker med ro och försöka hitta ljusglimtarna i kaoset.