En vanlig dag på väg till Irland

Det säger skepparen, Peter Alverbo i filmklippet du snart ska få se.
När vinden friskar i och vi börjar bli oroliga är det Peters jobb att vara lugn och samlad. Vädret ska dock bli mycket värre och skepparns lugn kommer att prövas på värsta tänkbara sätt.

Det är februari, 1989, vi har söndag i sjön på väg till Fredericia, Magnus (kock) och Nisse (matros) ligger i var sin ände av soffan i dagrummet och kollar på film. Jag har vakten och håller på att färska av bygget, och som vanligt på söndagar så tar man det lilla lugna, ingen stress. Det är fint väder trots årstiden och jag stortrivs ombord på Marine.

 

Den där känslan av tillhörighet har infunnit sig och jag lär mig mer och mer om jobbet. Jag tar egna initiativ och känner att jag har börjar få koll på det mesta ombord.

Lasterna är ofta kalksten, gödning, skrot eller spannmål och vi trafikerar de svenska hamnarna längs östkusten samt Tyskland, Polen och Baltstaterna. Ofta blir det även ett par resor till någon del av de brittiska öarna under en törn.

 

Avlösning i Skärhamn

Vi lastar gödningsmedel och bunkrar förnödenheter i Fredericia och sedan går vi åter mot hemmahamnen för avlösning innan överresan mot Belfast, Nordirland. Det är här filmklippet startar, Gustaf filmar som vanligt, jag håller på med kilarna till luckorna och förberedelserna inför överresan.

Aste Brevik går iland och Peter Alverbo löser av som skeppare, jag tror att det kan ha varit Peters Första resa i den befattningen. Thomas Corneliusson löser av Bengt Björkman som överstyrman och Claes Berntsson mönstrar chief, Claes löser av Ingemar, från Grebbestad, som blåste mig på pengar (för er som läst tidigare avsnitt i serien).

Maskinchef från Skärhamn
Claes Berntsson var chief ombord

 

Ung Överstyrman på Marine 1988
Thomas Corneliusson löste av Bengt Björkman som Överstyrman.


Vi fick även en ny andrestyrman i form av Tomas Konow, som gör sin första resa som nybakad styrman.

Tomas Konow och Bengt Björkman ombord på Marine cirka 1988

Gustaf och jag övertalade Tomas att sjunga ”Gamla Nordsjön” framför en rullande kamera men jag har klippt bort det (och en del annat) av humanitära skäl.

Även på manskapssidan har vi fått en ny stjärna sedan några veckor, det är en mer erfaren matros som förirrat sig till AB Marie för att lösa av Nisse Kiel.
Jag kommer inte ihåg vad han hette men han kallade sig ”Lasse Läder” och jag minns att han var ganska irriterad på mig och Gustaf för att vi tramsade runt en hel del. 

 

Sjöman i svartvitt
Lasse Läder

Vi filmade små reportage med Gustafs nya kamera och jag fotograferade såklart hela tiden.
Många tyckte nog att vi var ett par barnungar som inte hade till sjöss att göra.

 

Sjöman matros på MS Marine
Artikelförfattaren i dagrummet på Marine.

 

Belfast på 80-talet

Resan till Belfast var något jag såg fram emot för i slutet av åttiotalet var den staden ett paradis för den som gillade uteliv, fester och musik. 

Det var väl något med hopplösheten över alla bombdåd, de bepansrade bilarna och taggtråden som gjorde att de unga i Belfast festade som om just den kvällen vore deras sista i livet. 

Klubbarna var många och de flesta hade livemusik av världsklass.
Man gick från ställe till ställe och drack alldeles för mycket Bushmills och Harp.

Vi blev flera gånger stoppade av brittisk militär på väg tillbaka till hamnen fram på småtimmarna. Jag minns att de förmanade oss att inte gå i de områdena och att vi kunde bli skjutna eller värre men jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig hotad av någon från Belfast, de ville bara festa.

Det var värre i Dublin, för att inte tala om småstäderna längre söderut och på västkusten. Som till exempel när vi lossade I den lilla byn Foynes nära Limerick vid något tillfälle. Som vanligt gick jag iland på kvällen för att se vad byns pubar hade att erbjuda.

När jag klev in på ett av de små schappen märkte jag genast att jag inte var välkommen. Men jag var 23 år och odödlig så jag gick fram till ett bord med tre tjejer i min egen ålder och frågade om jag fick slå mig ner, de fnissade fram ett ja och jag satte mig.

Två av dem hette Mary, det var fina katolska familjeflickor som tyckte att jag var det mest spännande som hänt i Foynes i modern tid. De gjorde dock klart för mig att jag borde vara försiktig för grabbarna på puben var inte lika roade av att jag uppvaktade flickor från byn. Det ryckte jag på axlarna åt och sedan ägnade vi kvällen åt att lära varandra Gaeliska och Svenska ord och uttryck samt att dricka stora mängder öl och cider. 

Vi stannade tills stängningsdags varefter jag fick eskort tillbaka till Marine av tre ganska berusade tjejer vars dialekt i nyktert tillstånd var svår att förstå. Jag fattade inte mycket av vad de sa vid det här laget men jag fick telefonnumret till en Mary och jag fick användning för det längre fram, men det är en annan historia.

Tillbaka till berättelsen.


Vi lämnar Skärhamn och sätter kurs mot Belfast.

Redan i höjd med Skagen friskade det i ordentligt och Marine började stampa och jämra sig i sjön. Efter några timmar av överspolning kom larmet, det läcker in vatten i lastrummet. Det var en av skalkningarna på aktra luckan som inte var ordentligt åtdragen. 

Det blev jag som fick uppdraget att gå ut och tajta till den, det var inte något smörjobb direkt. Trots att Peter höll upp mot vinden och saktade ner så spolade det över ganska rejält. Jag hade sele och livlina som jag fäste i räckverket och det tog inte lång tid för än jag hittade skalkningen som behövde tajtas men innan jag hann dra åt den kom en sjö som skickade in mig i luckekarmen med ordentlig kraft. Jag lyckades dock behålla taget om skiftnyckeln och göra färdigt jobbet innan jag fick påhälsning av Sjöberg igen. När jag kom tillbaka in var jag blöt, frusen och ordentligt mörbultad.

Det slutade i alla fall att läcka in vatten i rummet och vi kunde fortsätta på rätt kurs igen.

Efter en jobbig natt utan någon direkt sömn började vi sakta närma oss Orkneyöarna. Det gick dock inte fort i den västliga vinden som nu hade nått stormstyrka, Marine stampade, skakade och kämpade på men vi kan inte ha gjort mer än 4-5 knop.

 

Nu började det blåsa på riktigt

Vi höll oss på bryggan nästan hela besättningen och i takt med att vinden ökade i styrka förbyttes stämningen från munterhet till allvar. Det blåste orkan och oväsendet på bryggan var öronbedövande. Stundtals var vi mera under än över vattnet och den piskande vinden nådde styrkor väl över 40 sekundmeter.

Vi hörde ett mayday från någon som hade det värre än oss, anropets position hade varit inom räckhåll vid normalt väder men det enda vi kunde göra var att försöka hålla kursen, det fanns ingen möjlighet att vända.

 

Tystnad råder på bryggan

När vi rundade Kap Wrath fick vi vinden rakt i sidan och det var precis så att vi kunde hålla kursen, trots att rodret låg helt åt styrbord. Inte nog med vädret, vi kunde heller inte tajma strömmen i Pentlandssund utan hade i princip ingen fart över grund tills tidvattnet vände.

Förutom ljudet från stormen så var det ganska tyst på bryggan, när det var som värst höll vi andan och hoppades på det bästa. De sista sekvenserna av stormen på filmen spelades in precis innan det började skymma.

Efter mörkrets inbrott var det jobbigt. Ungdomens odödlighet till trots så var jag ganska orolig. Jag var en inbiten Ateist redan då men kom ändå på mig själv med att tyst be till gud om att få överleva och återse min mor. Om bönen hjälpte kanske vi ska låta vara osagt men vi tog oss igenom natten och återsåg ljuset när stormen äntligen började ge sig.

Det syns att vi varit igenom något svårt

Kommentarerna från Claes, Peter och Thomas dagen efter genomsyras av trötthet och lättnad.

Kolla på filmen, det är inte HD-kvalité, den gamla VHS filmen har legat i förråd, källare och vindar i snart 30 år så ni får ha överseende. Det slår mig precis att nästa vecka, på onsdag 13/2 är det precis 30 år sedan vi stod där på bryggan och önskade att vi var någon annanstans.

 

Det är roligt att filmen finns kvar, den vittnar om en tid av oskyldighet, äventyr, ungdomlig glädje och kamratskap som man ibland får uppleva till sjöss.

 

https://youtu.be/Ti_jWkhDQo4
En vanlig dag på väg till Irland